Torsdag 4 December 2008
Sen jag skrev senast så har hur jag mår sett ut som en berg och dal bana. Det går upp och ner hela tiden, men det finns en gemensam nämnare. Hur trött jag är... Ju tröttare jag är desto lättare är det att jag kommer på fel tankar och då är det svårt att ta sig ur det. Tyvärr så har det varit så inatt och därför kommer det att vara så större delen av dagen, för jag har inte sovit bra inatt... Måste ta alla chanser jag kan till att sova idag, för annars kommer det bli en lång och jobbig dag.
Det är så sjukt, för det spelar nästan ingen roll vad jag försöker intala mig.. Det går inte att ta sig ur när det gått för långt. De senaste dagarna har jag fått så mycket stöd från folk, och jag vill verkligen tacka för det! Det har hjälpt mig att ta mig framåt. Nu är det bara upp till mig själv att förstå att jag inte har något dåligt liv...
Jag har ju ett bra liv, väldigt bra faktiskt. Jag har inga problem hemma med min familj och jag får resa runt världen och cykla min BMX. Jag är förlovad med en underbar tjej som jag älskar, som älskar mig och aldrig kommer lämna mig. Vi har ett långt liv kvar att dela tillsammans. Jag har vänner som stöttar mig och finns där om jag behöver. Jag mår bra, jag kunde ju lika gärna vara förlamad och sitta i rullstol. Så jag ska skatta mig lycklig för det, för det kunde vara mycket värre!
Finns säkert dom som frågar sig hur man kan må såhär om nu allt är så bra? Tja, titta bara på vad jag fått reda på de senaste dagarna. Som jag sagt så är det när jag är trött som jag mår som sämst. Tänk då på att jag just nu inte får träna eller anstränga mig för mycket alls för att bli av med smärtan i min rygg. Kroppens sätt att skrika stoooopp och dra i handbromsen. Jag är så slutkörd... Men det är väl själv förvållat, har varit svårt sen jag slutade skolan. Ingenting blev riktigt som jag tänkt mig. För när jag tog studenten hade jag min plan klar, den föll dock i spillror nästan på en gång. Så stressen från att inte ha nått jobb, några pengar. Samt saknaden av Fine och andra små saker gjorde att det blev såhär. Bara det att jag inte velat inse det och det gått så långt att jag hamnat här.
Hur jag ska ta mig ur det här vet jag inte än. För det kommer att ta tid och det kommer bli många fler gånger som jag kommer må så dåligt som jag gjorde just i måndags. När jag kommer hem tänker jag försöka gå till någon klinik och prata med någon, för jag tror inte att jag kommer ta mig ut det här bara sådär. Även fast jag trivs här i Frankrike så behöver jag nu vara med min flickvän och ha min familj och kompisar där hemma nära. Det är 1½ vecka kvar här, och jag hoppas att jag kommer klara mig den tiden. Just nu hoppas jag i och för sig mest på att jag ska klara den här dagen utan att bryta ihop... Blir väl så man får göra, ta en dag i taget