Robin Mattsson

Min depression är tillbaka, och den har slagit till hårt. Hela den här veckan har haft sina små motgångar och sakta men säkert har mitt psyke brutits ner igen. Så just nu är jag riktigt dålig.. Verkligen, verkligen dålig. Ingenting känns som vanligt, det är svårt att förklara. Men allting känns bara fel med mig och min omgivning just nu.

Allt började med att våran resa inte gick som väntat. Snöovädret ställde till det och vi missade vårat tåg för att vi landade för sent. Vi spenderade ett par timmar till att fixa våran transport till Romans och när vi väl kom fram så var vi döda och somna i stortsett på en gång. Jag sov men var helt död dagen efter ändå.

Tisdagen så tränade vi. På morgonen så gick vi till gymmet och det gick bra, men på kvällen sen så gick det verkligen inge bra att cykla. Det gick skit och då började det komma tillbka lite och på kvällen så somnade jag inte fören jätte sent och sov knappt den natten.

Onsdag samma sak. På morgonen gick det bra att träna men på eftermiddagen så gick det inge bra. Vi var ute och cyklade MTB i skogen och det var så himla jobbigt. Jag ville bara ge upp flera gånger och i vissa backar så kom tårarna för att jag var så trött. Jag fick ta en kortare väg tillbaka och trots att jag var så trött och sliten från resan så var jag irriterad över att jag inte klarade av det som de andra gjorde. Den natten sov jag inte heller. 

Torsdag fick vi ledigt på morgonen men jag lyckades inte sova den natten heller. På kvällen så kördes vi slut med intervaller redan innan träningen började. Så träningen då gick inte heller bra för att jag var helt slut. Dessutom så åkte jag ut först när vi körde en King of Start....

Fredag började kasst. Vaknade och när vi skulle packa in cyklarna i bilen för att åka till en annan bana och träna så hade jag fått punka på nått sätt. När vi cyklade så gick det skit bra dock! Jag njöt varje sekund av att vara på cykeln och det flöt på så bra. Sen sträckte jag ryggen riktigt illa under en övning och då var den dagen förstörd. Jag kunde inte stå upp rakt den första tiden efter jag gjort det och hade svårt att röra mig utan smärta... Så då gick ju självförtroendet ner ännu mera, "kommer jag vara skadad inför tävlingen i år igen så att jag inte kan cykla?". Det är något som jag tänkt väldigt mycket på... Jag försökte cykla på kvällen sen men det var helt lönlöst och jag mådde nu ännu sämre. Den natten sov jag knappt alls och låg vaken från 2-5 på morgonen...

Lördag var vi på gymmet och jag uppmärksammade Guilhem om hur jag mådde. Han pratade med mig och det kändes bra att han förstod och stöttar mig. Min rygg kändes så mycket bättre då så vi åkte till banan på eftermiddagen bara för att leka lite på banan. Men så klart så höll inte min rygg och jag fick spendera ännu en eftermiddag på sidan av banan....

Ända sen dess så har jag mått illa, konstant. Det är som en stor klump i magen som inte vill försvinna. Det vill inte försvinna och jag känner mig helt kraftlös och endast som en börda för folk. För Rickard som fixar all mat och så nu för att jag inte känner för det. För Guilhem som försöker allt han kan för att få mig på fötter igen när han borde fokusera mera på att hjälpa Rickard och de andra på träningarna enligt mig. För min mamma och pappa som betalar allt det här och sedan får jag knappt ut något av det i alla fall...

Men framför allt så känner jag mig som en börda för Fine. Som jag hela tiden ringer och beklagar mig till och ber om tröst. Aldrig bara för att prata och njuta av att prata med henne. Även om det är tanken så slutar det alltid med att jag säger hur dåligt jag mår och sedan handlar det bara om det. Jag vet inte hur länge till hon kommer orka med det här och det skrämmer mig så mycket. Det här kommer pressa bort henne för att det bara handla om mig, mig , mig och hur jag mår... Jag är så himla rädd att jag ska fösa bort henne att allt bara blir fel och jag känner att allt jag säger och gör är fel. Jag drömmer saker, varje natt som inte är sanna men som får mina tankar att löpa amok. Då behöver jag hela tiden få konfirmation på att det jag känner är fel. Och när det kan vara mer än en gång på dag så är det klart att man tröttnar. Hon kommer tröttna på mig snart... Allt är skit, jag klarar ingenting just nu!!

Jag bara drar mig bort i från alla och även från mig själv. Jag orkar inte göra någonting, hade det inte varit för Guilhem så hade jag legat i sängen hela dagen idag och haft ångest attacker och gråtit som jag gjort hela morgonen idag. Det som jag bara känner för att göra just nu. Mmm, jag har ångest just nu och jag vill bara fly ifrån mig själv. Jag vill inte må såhär!! Jag mår konstant dåligt och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Hade jag varit hemma hade det varit självklart, jag hade åkt till Fine. Det hade nog hjälpt mig förstunden. Men nu har jag ingenstans att ta vägen, ingen fristad för här handlar det bara om cykling och träning. Saker som jag normalt sett älskar att hålla på med och som håller mig på bra humör. Min andra fristad. Men just nu, när min rygg gör konstant ont så kan jag inte göra det. Jag kan inte fly från smärtan nånstans för jag kan inte avlasta ryggen. Jag vill inte vara kvar just nu, för här kan jag inte få den hjälpen jag behöver.

Usch... Varför känner jag såhär..? Hjälp mig!! Jag behöver hjälp innan jag förstör mig själv och de nära och kära som jag älskar!